Kinesiska inbördeskriget och Kina under andra världskriget

Invasionen av Manchuriet ses av vissa som starten på kinesisk-japanska kriget och innebar att Japan invaderade Kina efter en gränskonflikt och etablerade en satellitstat man kallade Manchukuo som styrdes av den förre kinesiska kejsaren Henry Pu Yi. Efter detta skedde vissa mindre gränsstrider men några större framsteg gjordes inte.

Inte förrän 1937, då Japan invaderade Kina i ett försök att få kontroll över det asiatiska fastlandet. Slaget vid Luguobron -37 var den utlösande faktorn som ledde till en japanska ockupation av Shanghai, Nanjing och söndra Shanxi. Uppskattningsvis dog 200 000 japaner och betydligt fler kineser under denna händelse.

Vid den här tidpunkten var Kina absolut inte förberett för krig. Med det inbördeskrig som Kuomintang-regeringen hade haft fullt upp med att genomföra mot kommunisterna, hade Kina ända fram till mitten av 30-talet hoppats på hjälp från Nationernas förbund angående japankonflikten för att slippa kriga själva. En allierad front mellan de två partierna var nämligen ytterst svår att tänka sig för båda parterna vid det här tillfället.

Men ett tvång till allians framtvingades då Chiang Kai-Shek blev kidnappad av kommunister i detta syfte; att bilda en enad kinesisk front utåt. Denna allians blev dock inte långlivad, redan sent under 1938 började den brytas ner, detta trots japanska offensiver mot viktiga kinesiska provinser. Man kan anta att problemet med samarbete för de två parterna hängde på att de båda rustade upp sina egna trupper militärt; beredda för det inbördeskrig som riskerade att utbryta igen efter att japanerna krossats.

I de områden som inte var ockuperade av Japan var kommunisterna störst, då de genomförde propaganda och reformer som passade de kinesiska bönderna.

En an anledningarna till att kinesiska partier faktiskt kunde ha makt på landsbygden hade att göra med att Japans mål inte var att administrera Kina; dvs lägga Kina under japansk flagg, utan snarare att skapa en japanvänlig marionettstat precis som de gjort med Manchuriet.

Chiang Kai-Shek ville för att få hjälp utifrån visa för stater som USA att Kina inte var villiga att ge upp utan strid och därför sände han sin tysktränade elittrupp att slåss vid Shanghai som vid den här tidpunkten var den viktigaste punkten för japanerna. Detta slaget tog över tre månader och fastän Kinas trupper led stora förluster och i slutändan tvingades retirera, resulterade det i "rätt" bild av Kina utåt. Det krossade även den japanska propagandan som sa att Japan skulle ta Shanghai på tre dagar och Kina på tre månader.

Under krigets gång använde sig kineserna av den kända krigstekniken 'Brända jordens taktik', som bland annat Ryssland använde sig av när Hitler försökte ockupera Moskva. Taktiken går ut på att landet som attackeras förstör broar, byar, städer och marker så när fienden kommer finns det ingenting att ta, då ingenting av landets infrastruktur finns kvar.

När japanerna 1941 anföll Pearl Harbor ledde det till att USA anslöt sig i kriget mot Japan. Den åttonde december förklarade Kina officiellt krig mot Japan, för att minimera krigsföringen. Chiang Kai-Shek tyckte att det kändes bäst att vara helt hundra procent säker på att USA förstod att kineserna stod på de välutrustade och krigsvilliga amerikanarnas sida för att få skydd och hjälp. Han drog alltså ner på sin egen militär (för att låta USA föra kriget mot Japan) och la mycket fokus på det eventuella inbördeskriget som skulle uppstå mot kommunisterna när japanerna var besegrade.

Den 6:e och 9:e augusti 1945 släpptes atombomber från amerikanska flygplan över Hiroshima och Nagasaki i Japan. Samma dag som bomben föll över Nagasaki förklarade Sovjet krig mot Japan, vilket tillsammans med atombomningarna tvingade Japan att kapitulera villkorslöst.

Chiang Kai-Shek kunde nu, när Japan var ute ur bilden, ta platsen som den obestridde ledaren över ett stormaktskina och i oktober samma år gå med i FN:s säkerhetsråd vilket resulterade i stor internationell makt. Samtidigt trappades oroligheterna i Kina upp. Nationalister och Kommunister ville båda ta emot japans kapitulation. Landet var så pass tydligt nära inbördeskrig att USA skickade sin krigssekreterare, Patrick J. Hurley för att tillsammans med Chiang Kai-Shek och Mao Zedong förhandla fred. Förhandlingarna verkade först ha varit gynnsamma då Mao och kommunisterna erkände nationalistregeringen som Kinas lagliga regering och nationalisterna erkände kommunistpartiet som ett legitimt parti. Man inledde också förhandlingar om att slå ihop kommunisternas och nationalisternas väpnade styrkor. I januari 1946 samlades representanter från alla politiska partier för att rita upp en ny konstitution. Men förhandlingarna brakade snart samman och i juni 1946 bröt striderna ut igen.

Kommunisterna låg tätt i norra delen av Kina, medan nationalisterna var spridda över södra och centrala Kina. Chiang Kai-Shek gjorde det kritiska misstaget att överexpandera nationaliststyrkorna i norr. Chiangs expansion gav Mao möjligheten att byta taktik, vilket innebar en kraftig offensiv mot nationalister i städerna. Maos nya taktik visade sig vara mycket framgångsrik och i November 1948 tog kommunisterna kontroll över norra kina.

Tilliten till regeringen och nationalisterna sjönk allt eftersom kommunisterna framskred. Korruptionen inom partiet ledde till ett sämre stöd från USAs sida. Kommunisterna inledde i början av januari 1949 en militärkampanj mot centrala Kina. 11 dagar senare avgick Chiang Kai-Shek och hela Koumintang-regeringen flydde till ön Taiwan och tog med sig flera nationalskatter. Än idag styr Kuomintang över ön och gör anspråk på att vara den enda legitima kinesiska regeringen. Mao Zedong hade alltså vunnit striden om fastlandet och utropade Folkrepubliken Kina.
Mao utropar Folkrepubliken Kina